Problemet oberoende liberal

 

Oberoendets problematik inom public service diskuteras ofta, vilket förstås beror på skattefinansieringen. Men, att kika på eventuell politisk färg hos privatägd media är förstås också intressant, kanske särskilt hos de som använder sig av beteckningen oberoende liberal.Wikipedia beskrivs denna term som ett sätt att: placera tidningars ledarsidor på en politisk höger-vänster-skala.

Utan en lust att vilja gå in i ett redigeringskrig på Wikipedia så är definitionen uppåt väggarna: felaktig och bristfällig. Bättre då att gå till tidningarna själva, t.ex. Sydsvenskan, som i sin bolagsordning förklarar beteckningen så här:

” Bolaget skall med sina medier i sin åsiktsbildning vara fristående från partipolitiska och fackliga organisationer. För politiskt oberoende krävs ekonomisk oavhängighet vilket förutsätter att bolaget i sin verksamhet strävar efter affärsmässighet och lönsamhet. Åsiktsbildningen skall stödja en liberal samhällsutveckling och fri företagsamhet under ett socialt ansvars kännande och såväl inrikespolitiskt som utrikespolitiskt svara för de traditionella västerländska frihetsidealen. Bolagets medier skall i sin nyhetsförmedling sträva efter opartiskhet och saklighet.”

I praktiken betyder oberoende liberal alltså att man kan befinna sig ungefär varsomhelst på den politiska skalan, möjligen med undantag från hos Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna. Alla de andra partierna förespråkar nämligen idag liberalism i en eller annan form (vilket väl är en av grundorsakerna till att partiet Liberalerna numera är så obetydliga).

Även om en dagstidning bär beteckningen oberoende liberal så brukar redaktörerna vid kritik om partiskhet ofta hänvisa till att detta enbart gäller ledarsidorna. Att t.ex. de alltmer politiserade kultursidorna i praktiken lämnas vind för våg och har landat ett par steg vänsterut från ledarsidornas politik, verkar vara något man rycker på axlarna åt. Här resonerar man som så att det handlar om att ge fritt spelrum åt enskilda skribenters tyckanden. Huruvida det verkligen är de enskilda skribenterna eller ägarnas föreställning om en kulturvänster och en ambition om att säkra denna grupp som prenumeranter, så kan man till syvende och sist inte komma ifrån att ansvaret vilar på ägardirektiv och ledarskap som t.ex. mynnar ut i rekryteringsbeslut.

Och även om en dagstidning bär beteckningen oberoende liberal så är det många som upplever att åsiktsspektrumet i praktiken är ganska snävt. Nya åsiktsdimensioner kring t.ex. flykting- och identitetspolitik har gjort de oberoende liberala redaktörerna alltmer benägna att måla in sig i politiska hörn.

DN är kanske det främsta exemplet på en alltmer tydligare deklarerad politisk tillhörighet och agenda, vilken genom Peter Wolodarskis ledarskap, närmast kommit att bli synonym med Socialdemokraterna. Sydsvenskan är kanske något av den Bonnnierägda Mariebergkoncernens testballong, som man medvetet låtit sväva ganska långt vänsterut – så att den emellanåt mest liknar en medlemsbulletin för Miljöpartiet. Ett ganska tydligt exempel på detta var tidningens miljökampanjande artiklar strax innan valet för att rädda kvar Miljöpartiet i riksdagen. Schibstedägda Expressen är något mer oberoende liberala, men även här kan vi kan se samma tendenser – om än något vagare.

Snedvridning och obalanser kan man komma tillrätta med på flera sätt. För att komma tillrätta med sina farhågor om en könsmässig obalans skapades på DN t.ex. en mjukvarurobot för att räkna genusmässiga slagsidor i de journalistiska texterna. Huruvida denna teknokratiska lösning verkligen varit framgångsrikt eller ej har jag ingen aning – kanske bör tystnaden få tala, och kanske var syftet mest en eftergift åt en högröstad radikalfeministisk målgrupp.

När det kommer till den åsiktsmässiga obalansen verkar dock inte samma vilja finnas. Även om allvarligt menade uppstramningsförsök förmodligen skulle vara kommersiellt mycket förnuftiga dellösningar på den ständigt förvärrade krisen för traditionella medier, så syns inga som helst försök på uppryckning. Det verkar vara viktigare att undervisa den presumtiva polen av läsare i det rätta tänkandet än att sträva efter en öppen och frisk nyhetsförmedling. Genom nytt ledarskap och bättre rekrytering borde man dock kunna bryta nedgången och katastroferna som väntar om hörnet. Men det krävs förstås att ägarna finns med bakom båtarna – för att kaptenerna ska kunna upptäcka nya farleder.

Den utmärkta alternativmedia-tidskriften Kvartal väljer att lyfta fram sitt oberoende, men i förhållande till värdegrund istället för en problematisk liberalism. Man upplever att en värdegrund har kommit att inkräkta på oberoendet. Till förmån för denna högst oklara grund har logik och evidens ofta kastats huvudstupa över bord – till förmån för en närmast metafysisk tro på identitetspolitiska positioner som överordnade deklarationerna om att vara oberoende liberal.

Jag hoppas att framtiden kommer vara ljus för oberoende medier, men tyvärr visar de traditionella medierna ännu så länge väldigt få tecken på en vilja därhän.

 

© P F Sandberg
https://twitter.com/pfsand