Svenska Akademien som litterär lekplats

Svenska Akademiens kris växer i omfattning och komplexitet. Den faktiska händelseutvecklingen, teorierna och fantasierna går på högvarv, med en intensitet och ett internationellt intresse som nästan påminner om hur det har varit under vissa av Palmemordets faser. Den som vill studera ämnet har till sitt förfogande de faktiska händelserna, mediarapporteringen, facebookhypoteserna, agendorna, domstolsprotokollen, köksbordsdiskussionerna, flashbacktrådarna, vittnesmålen, försvarstalen, demonstrationerna, tystnaderna och förstås böckerna.

För såvida böckerena inte redan har givits ut har vi nu sannolikt en störtflod att se fram emot. Det vore ju egendomligt om inte författarna och förlagen ville vältra sig i denna präktiga, och säkert lukrativa, litteraturskandal. Redan nu har vi dock åtminstone ett par romaner som behandlar Svenska Akademien.

En av dem är Kerstin Ekmans Grand Final från 2011, som utifrån egna erfarenheter som akademiledamot (numera en före detta sådan) skickligt stickar en varm berättelsekofta kring svårigheterna i att vara introvert författare med behov av avskildhet och samtidigt inneha en förpliktigande och traditionstyngd roll som akademiledamot med medias ögon ständigt i nacken.

En annan bok är Sture Dahlströms i vissa stycken profetiska roman Den store Blondino från 1977. Den handlar om äventyraren och bedragaren Frans Fitzenstrahl, som bl.a. utger sig för att vara akademiledamot i syfte att förföra kvinnliga poeter. En manlig sexuell fantasi om konsten att erövra kvinnor, nu uppenbarligen realiserad och dragen till sin obehagligaste spets av vivören Jean-Claude Arnault.

Om framtidens romaner på temat Svenska Akademien vet jag förstås inget, mer än att de helt säkert kommer att bli riktigt många. Kanske vi rentav har en ny guldålder framför oss? En epok full av gott mos, med alltifrån snaskiga profitörer och mediokra plagiatörer, till skickliga faktabokskonstruktörer och grävande skjutjärnsrapportörer, samt litteratörer av de mest enastående, nobelpristagarvärdiga av världens alla longörer.

Breiviks offer hedras i nya Netflix-filmen "22 juli"

Som introduktion till massakern på Utøya 2011 är Netflix-filmen 22 juli ett absolut sevärt dokudrama, men för den som redan är bekant med bakgrundshändelserna och/eller politiskt intresserad är filmen något av en lättviktare.

22 juli bygger på Åsne Seierstads roman En av oss: en berättelse om Norge från 2013. Den engelska filmregissören Paul Greengrass står för regi och manus. Skådespelarstaben är norsk, men replikerna är på engelska (framförda med norsk accent). Premiären på Netflix skedde den 10:e oktober 2018.

Berättelsen inleds med korthuggna scener kring hur Breivik (spelad av Anders Danielsen Lie) timmarna innan förbereder attentatet. Detta följs sedan av bomben som detonerar i Oslo och därefter de förfärliga scenerna på Utøya, där Breivik jagar de försvarslösa ungdomarna genom skogen och skjuter dem till döds. En av ungdomarna är Viljar Hanssen (spelad av Jonas Strand Gravli), som blir filmens andra huvudperson. Den resterande hälften av filmen upptas av rättegången mot Breivik och Viljar Hanssens väg tillbaka efter att ha blivit svårt sårad, såväl fysiskt som mentalt.

Ett av filmens större problem är hur den undviker att gräva i karaktären Breivik, och istället väljer att fokusera på offret. Man kan mycket väl förstå tanken bakom: att Greengrass inte vill inte göra en film med en Brevik som vilsna riskzonsungdomar eller andra kan betrakta som martyr. Tyvärr blir filmen därmed också lite moraliserande von oben och skolfilm. För de flesta i publiken är Breivik en gåta och rädslan för att beröra denna gåta gör faktiskt filmen en smula barnslig. Den är mer utformad som ett respektfullt minnesmonument – med själva längden som en blinkning till Shoa – än som en utgångspunkten för en intressant filosofisk-politisk diskussion om t.ex. människans natur och samtidens politiska extremer.

Andra kritiker ser förstås helt annorlunda på filmen. Nigel Andrews Financial Times hoppar upp och ner i biostolen av lycka: Vad som än menas med begreppet ”dokudrama”så har denna film lyckats till fullo lyckats.1

Vanity Fair’s recensent, K. Austin Collins, är mer kritisk: En film från den rätta sidan av historien, vilket jag antar är avsikten, borde inte kännas så snabb i sina slutsatser2.

The Guardians recension tillhör kanske en av de mest välskrivna, men samtidigt är recensenten Danny Leigh’s slutsats på sätt och vis en helt annan än min: När Karl Ove Knausgaard skrev om Utøya kallade han den norska kulturen ”oerhört uppriktig, nästan oskuldsfull”. Greengrass omfamnar detta och vägrar att göra Breivik spekulativ […], hyllar istället hur Norge gav honom just det som han förtjänade istället för det han önskade: storhet, martyrskap, stjärnglans3.

Jag tror att vår ängslan för detta är tidstypisk och överdriven. Inte blir väl Breivik en hjälte för de unga bara för att han skildras och diskuteras? Är det t.ex. någon idag som tycker att Gitta Serenys bok om Albert Speer aldrig borde ha givits ut?

Fotnoter