Breiviks offer hedras i nya Netflix-filmen "22 juli"

 

Som introduktion till massakern på Utøya 2011 är Netflix-filmen 22 juli ett absolut sevärt dokudrama, men för den som redan är bekant med bakgrundshändelserna och/eller politiskt intresserad är filmen något av en lättviktare.

22 juli bygger på Åsne Seierstads roman En av oss: en berättelse om Norge från 2013. Den engelska filmregissören Paul Greengrass står för regi och manus. Skådespelarstaben är norsk, men replikerna är på engelska (framförda med norsk accent). Premiären på Netflix skedde den 10:e oktober 2018.

Berättelsen inleds med korthuggna scener kring hur Breivik (spelad av Anders Danielsen Lie) timmarna innan förbereder attentatet. Detta följs sedan av bomben som detonerar i Oslo och därefter de förfärliga scenerna på Utøya, där Breivik jagar de försvarslösa ungdomarna genom skogen och skjuter dem till döds. En av ungdomarna är Viljar Hanssen (spelad av Jonas Strand Gravli), som blir filmens andra huvudperson. Den resterande hälften av filmen upptas av rättegången mot Breivik och Viljar Hanssens väg tillbaka efter att ha blivit svårt sårad, såväl fysiskt som mentalt.

Ett av filmens större problem är hur den undviker att gräva i karaktären Breivik, och istället väljer att fokusera på offret. Man kan mycket väl förstå tanken bakom: att Greengrass inte vill inte göra en film med en Brevik som vilsna riskzonsungdomar eller andra kan betrakta som martyr. Tyvärr blir filmen därmed också lite moraliserande von oben och skolfilm. För de flesta i publiken är Breivik en gåta och rädslan för att beröra denna gåta gör faktiskt filmen en smula barnslig. Den är mer utformad som ett respektfullt minnesmonument – med själva längden som en blinkning till Shoa – än som en utgångspunkten för en intressant filosofisk-politisk diskussion om t.ex. människans natur och samtidens politiska extremer.

Andra kritiker ser förstås helt annorlunda på filmen. Nigel Andrews Financial Times hoppar upp och ner i biostolen av lycka: Vad som än menas med begreppet ”dokudrama”så har denna film lyckats till fullo lyckats.1

Vanity Fair’s recensent, K. Austin Collins, är mer kritisk: En film från den rätta sidan av historien, vilket jag antar är avsikten, borde inte kännas så snabb i sina slutsatser2.

The Guardians recension tillhör kanske en av de mest välskrivna, men samtidigt är recensenten Danny Leigh’s slutsats på sätt och vis en helt annan än min: När Karl Ove Knausgaard skrev om Utøya kallade han den norska kulturen ”oerhört uppriktig, nästan oskuldsfull”. Greengrass omfamnar detta och vägrar att göra Breivik spekulativ […], hyllar istället hur Norge gav honom just det som han förtjänade istället för det han önskade: storhet, martyrskap, stjärnglans3.

Jag tror att vår ängslan för detta är tidstypisk och överdriven. Inte blir väl Breivik en hjälte för de unga bara för att han skildras och diskuteras? Är det t.ex. någon idag som tycker att Gitta Serenys bok om Albert Speer aldrig borde ha givits ut?

Fotnoter

 

© P F Sandberg
https://twitter.com/pfsand