Parlamentsval i Australien

Valdag i Australien idag (lördag). Att rösta är en rättighet, men också en skyldighet och den som uteblir kan få böter.

Huvudalternativen står mellan Scott Morrison, 51 år, nuvarande premiärminister för de Liberal(-konservativa), och Bill Shorten, 52 år, oppositionsledare för Labour.

En av de viktigaste frågorna handlar om ekonomi: folk oroar sig för hur dyrt allting har blivit, särskilt boendet – samtidigt som lönerna inte har ökat i motsvarande takt.

En annan huvudfråga rör klimatet. Australien är mer utsatt än många andra länder för klimatförändringar. De konservativa föreslår klimatfonder för lantbruk och företag, medan Labour vill se minskade utsläpp och stöd till förnyelsebara energikällor.

Välfärdsfrågor står också högt upp på dagordningen, särskilt vad gäller frågor om pensioner och sjukvård. Labour vill öka statens åtagande medan de konservativa vill skära ner och varnar för ekonomiskt kaos om Labour vinner.

Klockan 18 (kl. 10 i Sverige) stänger vallokalerna. Och några timmar senare får vi reda på resultatet.

Familjen Bra på stranden med Ulf Lundell

I Ulf Lundells Vardagar 2 beskrivs en scen där han en varm sommarförmiddag slår sig ner på stranden, hur han njuter av att ingen känner igenom honom som gammal gubbe i leopardmönstrad badrock. Men så bryts lugnet när en stor bullrig Familjen Bra plötsligt slår sig ner några meter bort trots att stranden i övrigt är helt tom. Och som om inte detta vore nog kommer snart en familjen B som förenar sig med Familjen Bra. Jag skrattar högt:

a) åt att jag känner igen min egen reaktion på fenomenet med folk som inte begriper sig på vissa folksjälsdjupt rotade uppförandekoder för att man i första hand ska lämna folk ifred, t.ex. på bussen eller tåget

b) åt minnet av den läskiga, men komiskt perfekta ideal-Familjen Bra från Joakim Pirinens böcker.

Lundell stiger sedan upp från sin anonyma pensionärstillvaro på stranden och ut i media-Sverige när han i boken lämnar fågelskådandet för att tycka till om andra kändisar. Han kallar t.ex. Läckbergs böcker för kompostlitteratur, varpå hon rappt svarar genom att skänka tjugotusen till ett av Lundells mest medialt kända hatobjekt: en konstinstitution som smällt upp en jätteskulptur i naturreservatet i närheten av där han bor1. Ganska kul.

Sedan följer förstås de mindre roliga reaktionerna från olika mediepersonligheter som läser Läckbergs tilltag som något strukturellt de gillar att vara emot: en knäpp på kulturmannens näsa hurra, i synnerhet som den är ömtålig, äldre och kanske åtminstone till en början ”vit”.

DN-juristen Mårten Schultz kritiserar Lundells agerande som något daterat och en douchig attityd. Schultz förknippar det med något som han vuxit ifrån och lnu ämnat bakom sig.

Vad händer om man låter ängsligheten för vad andra ska tycka styra en prosaform som bygger på en viss uppriktighet? Vilken slags dagboksroman hade vi t.ex. fått om en medlem av Familjen Bra hade skrivit den? En sockersöt medvetandeström – full av storsinta, i alla avseenden beundransvärda och väl avvägda, etiska omdömen, tankar och känslor? Som inte säger ett skit.

Något säger mig att jag nog föredrar verklighetens kött och blod. En levande varelse. Som oss andra. Med fel och brister.

1https://arbetet.se/2019/05/16/lackbergs-svar-pa-lundells-diss-pengar-till-kivik-art-centre/

Andra akten i paradoxen Virtanen

Life’s but a walking shadow, a poor player
That struts and frets his hour upon the stage
And then is heard no more: it is a tale
Told by an idiot, full of sound and fury,
Signifying nothing.” — Shakespeare, Macbeth, Act V Scene V

Medievärldens paradoxer är många. En sak som har alltid fascinerat mig är t.ex. hur man i kvällspressen lyckas förena det absolut snaskigaste – t.ex. vulgära, lögnaktiga löpsedlar om kändisars privatliv – med hyfsat intelligenta ledar- och kultursidesresonemang.

Men i mediernas värld lär vi oss att paradoxer inte alls behöver vara särskilt paradoxala utan faktiskt kan vara något närmast normalt, som t.ex. att kändisjournalisten Fredrik Virtanen först refuseras av alla de etablerade förlagen, men nu, i samband med bokutgivningen, unisont ges reklamplats på alla de stora tidningarnas kultursidor. Berättelsen är en paradox, samtidigt som det finns aspekter på den för oss som söker en förklaring.

Först ut har vi tidsaspekten. Då Virtanens bokmanus nådde förlagen hade #metoo-hysterin (någon vänder sig säkert mot att jag verkar avfärda det hela som en hysteri: jag avfärdar inte grundintentionerna, men det svartvita hat som medierna eldade på var av en obehagligt hysterisk natur, som i mina ögon tog udden av intentionerna) fortfarande inte bedarrat och osäkerheten kring var alltihop skulle landa alltför stor. Konsekvenserna av en publicering kunde vid tidpunkten inte överblickas. När boken nu något år senare kommer ut på ett mindre norskt förlag och ska recenseras har ett ramverk för hur man ska agera i fallet hunnit resas på de flesta redaktioner.

Till detta ska förstås de affärsmässiga aspekterna läggas. Affärsmodellerna hos press och bokförlag är väsensskilda. Där en kändisskandal med säkerhet ger en viss volym av klickintäkter generar samma kändisskandal inte automatiskt en viss ökning av antalet sålda böcker. Tvärtom riskerar man sitt renommé som i värsta fall kan spilla över på andra boktitlar. Bokförlagens till stor del vänsterliberala publik kräver ”verkshöjd” och trygga politiska rum. Något förenklat kan man säga att där tidningsredaktionerna är hysteriskt ombytliga är bokförlagen ofta tråkiga till tusen.

Ett annan betydelsefull aspekt på paradoxen är det dåliga samvetet som börjat göra sig alltmer gällande hos många journalister och tidningsredaktioner. När osjälvständiga individer på order uppifrån och i grupp förklarar krig, på det där särskilda sättet som i mediesammanhang kallas drev, är det som om ruset tar över: först i efterhand drabbas vederbörande av insikterna om ens egen roll i, och ansvar för, det inträffade. Omfånget av journalisternas och redaktionernas dåliga samvete står då i direkt relation till den kompensation som efteråt erbjuds: i detta fall i form av generös gratisreklam för boken på kultursidorna. Kompensationen är ångern bakom det kanske förhastade uppsägningsbeslutet, fega publiceringsstrategier, perfida ord och tongångar – förflugna i artiklar, korridorer, fikarum och på sociala medier. Kompensationen för detta är som ett mediernas mumlande förlåt för att man tappat besinningen och låtit kölhala en kollega.

I det halvskumma ljuset framförs nu den stora Virtanenparadoxen på mediateaterns tiljor. Virtanen spelar sig själv, för livet. Han dör och återuppstår; genomgår förvandlingen från förövare till offer – för att till sist slinka ut i kulisserna som profitör.