Andra akten i paradoxen Virtanen

 

Life’s but a walking shadow, a poor player
That struts and frets his hour upon the stage
And then is heard no more: it is a tale
Told by an idiot, full of sound and fury,
Signifying nothing.” — Shakespeare, Macbeth, Act V Scene V

Medievärldens paradoxer är många. En sak som har alltid fascinerat mig är t.ex. hur man i kvällspressen lyckas förena det absolut snaskigaste – t.ex. vulgära, lögnaktiga löpsedlar om kändisars privatliv – med hyfsat intelligenta ledar- och kultursidesresonemang.

Men i mediernas värld lär vi oss att paradoxer inte alls behöver vara särskilt paradoxala utan faktiskt kan vara något närmast normalt, som t.ex. att kändisjournalisten Fredrik Virtanen först refuseras av alla de etablerade förlagen, men nu, i samband med bokutgivningen, unisont ges reklamplats på alla de stora tidningarnas kultursidor. Berättelsen är en paradox, samtidigt som det finns aspekter på den för oss som söker en förklaring.

Först ut har vi tidsaspekten. Då Virtanens bokmanus nådde förlagen hade #metoo-hysterin (någon vänder sig säkert mot att jag verkar avfärda det hela som en hysteri: jag avfärdar inte grundintentionerna, men det svartvita hat som medierna eldade på var av en obehagligt hysterisk natur, som i mina ögon tog udden av intentionerna) fortfarande inte bedarrat och osäkerheten kring var alltihop skulle landa alltför stor. Konsekvenserna av en publicering kunde vid tidpunkten inte överblickas. När boken nu något år senare kommer ut på ett mindre norskt förlag och ska recenseras har ett ramverk för hur man ska agera i fallet hunnit resas på de flesta redaktioner.

Till detta ska förstås de affärsmässiga aspekterna läggas. Affärsmodellerna hos press och bokförlag är väsensskilda. Där en kändisskandal med säkerhet ger en viss volym av klickintäkter generar samma kändisskandal inte automatiskt en viss ökning av antalet sålda böcker. Tvärtom riskerar man sitt renommé som i värsta fall kan spilla över på andra boktitlar. Bokförlagens till stor del vänsterliberala publik kräver ”verkshöjd” och trygga politiska rum. Något förenklat kan man säga att där tidningsredaktionerna är hysteriskt ombytliga är bokförlagen ofta tråkiga till tusen.

Ett annan betydelsefull aspekt på paradoxen är det dåliga samvetet som börjat göra sig alltmer gällande hos många journalister och tidningsredaktioner. När osjälvständiga individer på order uppifrån och i grupp förklarar krig, på det där särskilda sättet som i mediesammanhang kallas drev, är det som om ruset tar över: först i efterhand drabbas vederbörande av insikterna om ens egen roll i, och ansvar för, det inträffade. Omfånget av journalisternas och redaktionernas dåliga samvete står då i direkt relation till den kompensation som efteråt erbjuds: i detta fall i form av generös gratisreklam för boken på kultursidorna. Kompensationen är ångern bakom det kanske förhastade uppsägningsbeslutet, fega publiceringsstrategier, perfida ord och tongångar – förflugna i artiklar, korridorer, fikarum och på sociala medier. Kompensationen för detta är som ett mediernas mumlande förlåt för att man tappat besinningen och låtit kölhala en kollega.

I det halvskumma ljuset framförs nu den stora Virtanenparadoxen på mediateaterns tiljor. Virtanen spelar sig själv, för livet. Han dör och återuppstår; genomgår förvandlingen från förövare till offer – för att till sist slinka ut i kulisserna som profitör.

 

© P F Sandberg
https://twitter.com/pfsand