Familjen Bra på stranden med Ulf Lundell

 

I Ulf Lundells Vardagar 2 beskrivs en scen där han en varm sommarförmiddag slår sig ner på stranden, hur han njuter av att ingen känner igenom honom som gammal gubbe i leopardmönstrad badrock. Men så bryts lugnet när en stor bullrig Familjen Bra plötsligt slår sig ner några meter bort trots att stranden i övrigt är helt tom. Och som om inte detta vore nog kommer snart en familjen B som förenar sig med Familjen Bra. Jag skrattar högt:

a) åt att jag känner igen min egen reaktion på fenomenet med folk som inte begriper sig på vissa folksjälsdjupt rotade uppförandekoder för att man i första hand ska lämna folk ifred, t.ex. på bussen eller tåget

b) åt minnet av den läskiga, men komiskt perfekta ideal-Familjen Bra från Joakim Pirinens böcker.

Lundell stiger sedan upp från sin anonyma pensionärstillvaro på stranden och ut i media-Sverige när han i boken lämnar fågelskådandet för att tycka till om andra kändisar. Han kallar t.ex. Läckbergs böcker för kompostlitteratur, varpå hon rappt svarar genom att skänka tjugotusen till ett av Lundells mest medialt kända hatobjekt: en konstinstitution som smällt upp en jätteskulptur i naturreservatet i närheten av där han bor1. Ganska kul.

Sedan följer förstås de mindre roliga reaktionerna från olika mediepersonligheter som läser Läckbergs tilltag som något strukturellt de gillar att vara emot: en knäpp på kulturmannens näsa hurra, i synnerhet som den är ömtålig, äldre och kanske åtminstone till en början ”vit”.

DN-juristen Mårten Schultz kritiserar Lundells agerande som något daterat och en douchig attityd. Schultz förknippar det med något som han vuxit ifrån och lnu ämnat bakom sig.

Vad händer om man låter ängsligheten för vad andra ska tycka styra en prosaform som bygger på en viss uppriktighet? Vilken slags dagboksroman hade vi t.ex. fått om en medlem av Familjen Bra hade skrivit den? En sockersöt medvetandeström – full av storsinta, i alla avseenden beundransvärda och väl avvägda, etiska omdömen, tankar och känslor? Som inte säger ett skit.

Något säger mig att jag nog föredrar verklighetens kött och blod. En levande varelse. Som oss andra. Med fel och brister.

1https://arbetet.se/2019/05/16/lackbergs-svar-pa-lundells-diss-pengar-till-kivik-art-centre/

 

© P F Sandberg
https://twitter.com/pfsand