Parlamentsval i Australien

Valdag i Australien idag (lördag). Att rösta är en rättighet, men också en skyldighet och den som uteblir kan få böter.

Huvudalternativen står mellan Scott Morrison, 51 år, nuvarande premiärminister för de Liberal(-konservativa), och Bill Shorten, 52 år, oppositionsledare för Labour.

En av de viktigaste frågorna handlar om ekonomi: folk oroar sig för hur dyrt allting har blivit, särskilt boendet – samtidigt som lönerna inte har ökat i motsvarande takt.

En annan huvudfråga rör klimatet. Australien är mer utsatt än många andra länder för klimatförändringar. De konservativa föreslår klimatfonder för lantbruk och företag, medan Labour vill se minskade utsläpp och stöd till förnyelsebara energikällor.

Välfärdsfrågor står också högt upp på dagordningen, särskilt vad gäller frågor om pensioner och sjukvård. Labour vill öka statens åtagande medan de konservativa vill skära ner och varnar för ekonomiskt kaos om Labour vinner.

Klockan 18 (kl. 10 i Sverige) stänger vallokalerna. Och några timmar senare får vi reda på resultatet.

Familjen Bra på stranden med Ulf Lundell

I Ulf Lundells Vardagar 2 beskrivs en scen där han en varm sommarförmiddag slår sig ner på stranden, hur han njuter av att ingen känner igenom honom som gammal gubbe i leopardmönstrad badrock. Men så bryts lugnet när en stor bullrig Familjen Bra plötsligt slår sig ner några meter bort trots att stranden i övrigt är helt tom. Och som om inte detta vore nog kommer snart en familjen B som förenar sig med Familjen Bra. Jag skrattar högt:

a) åt att jag känner igen min egen reaktion på fenomenet med folk som inte begriper sig på vissa folksjälsdjupt rotade uppförandekoder för att man i första hand ska lämna folk ifred, t.ex. på bussen eller tåget

b) åt minnet av den läskiga, men komiskt perfekta ideal-Familjen Bra från Joakim Pirinens böcker.

Lundell stiger sedan upp från sin anonyma pensionärstillvaro på stranden och ut i media-Sverige när han i boken lämnar fågelskådandet för att tycka till om andra kändisar. Han kallar t.ex. Läckbergs böcker för kompostlitteratur, varpå hon rappt svarar genom att skänka tjugotusen till ett av Lundells mest medialt kända hatobjekt: en konstinstitution som smällt upp en jätteskulptur i naturreservatet i närheten av där han bor1. Ganska kul.

Sedan följer förstås de mindre roliga reaktionerna från olika mediepersonligheter som läser Läckbergs tilltag som något strukturellt de gillar att vara emot: en knäpp på kulturmannens näsa hurra, i synnerhet som den är ömtålig, äldre och kanske åtminstone till en början ”vit”.

DN-juristen Mårten Schultz kritiserar Lundells agerande som något daterat och en douchig attityd. Schultz förknippar det med något som han vuxit ifrån och lnu ämnat bakom sig.

Vad händer om man låter ängsligheten för vad andra ska tycka styra en prosaform som bygger på en viss uppriktighet? Vilken slags dagboksroman hade vi t.ex. fått om en medlem av Familjen Bra hade skrivit den? En sockersöt medvetandeström – full av storsinta, i alla avseenden beundransvärda och väl avvägda, etiska omdömen, tankar och känslor? Som inte säger ett skit.

Något säger mig att jag nog föredrar verklighetens kött och blod. En levande varelse. Som oss andra. Med fel och brister.

1https://arbetet.se/2019/05/16/lackbergs-svar-pa-lundells-diss-pengar-till-kivik-art-centre/

Andra akten i paradoxen Virtanen

Life’s but a walking shadow, a poor player
That struts and frets his hour upon the stage
And then is heard no more: it is a tale
Told by an idiot, full of sound and fury,
Signifying nothing.” — Shakespeare, Macbeth, Act V Scene V

Medievärldens paradoxer är många. En sak som har alltid fascinerat mig är t.ex. hur man i kvällspressen lyckas förena det absolut snaskigaste – t.ex. vulgära, lögnaktiga löpsedlar om kändisars privatliv – med hyfsat intelligenta ledar- och kultursidesresonemang.

Men i mediernas värld lär vi oss att paradoxer inte alls behöver vara särskilt paradoxala utan faktiskt kan vara något närmast normalt, som t.ex. att kändisjournalisten Fredrik Virtanen först refuseras av alla de etablerade förlagen, men nu, i samband med bokutgivningen, unisont ges reklamplats på alla de stora tidningarnas kultursidor. Berättelsen är en paradox, samtidigt som det finns aspekter på den för oss som söker en förklaring.

Först ut har vi tidsaspekten. Då Virtanens bokmanus nådde förlagen hade #metoo-hysterin (någon vänder sig säkert mot att jag verkar avfärda det hela som en hysteri: jag avfärdar inte grundintentionerna, men det svartvita hat som medierna eldade på var av en obehagligt hysterisk natur, som i mina ögon tog udden av intentionerna) fortfarande inte bedarrat och osäkerheten kring var alltihop skulle landa alltför stor. Konsekvenserna av en publicering kunde vid tidpunkten inte överblickas. När boken nu något år senare kommer ut på ett mindre norskt förlag och ska recenseras har ett ramverk för hur man ska agera i fallet hunnit resas på de flesta redaktioner.

Till detta ska förstås de affärsmässiga aspekterna läggas. Affärsmodellerna hos press och bokförlag är väsensskilda. Där en kändisskandal med säkerhet ger en viss volym av klickintäkter generar samma kändisskandal inte automatiskt en viss ökning av antalet sålda böcker. Tvärtom riskerar man sitt renommé som i värsta fall kan spilla över på andra boktitlar. Bokförlagens till stor del vänsterliberala publik kräver ”verkshöjd” och trygga politiska rum. Något förenklat kan man säga att där tidningsredaktionerna är hysteriskt ombytliga är bokförlagen ofta tråkiga till tusen.

Ett annan betydelsefull aspekt på paradoxen är det dåliga samvetet som börjat göra sig alltmer gällande hos många journalister och tidningsredaktioner. När osjälvständiga individer på order uppifrån och i grupp förklarar krig, på det där särskilda sättet som i mediesammanhang kallas drev, är det som om ruset tar över: först i efterhand drabbas vederbörande av insikterna om ens egen roll i, och ansvar för, det inträffade. Omfånget av journalisternas och redaktionernas dåliga samvete står då i direkt relation till den kompensation som efteråt erbjuds: i detta fall i form av generös gratisreklam för boken på kultursidorna. Kompensationen är ångern bakom det kanske förhastade uppsägningsbeslutet, fega publiceringsstrategier, perfida ord och tongångar – förflugna i artiklar, korridorer, fikarum och på sociala medier. Kompensationen för detta är som ett mediernas mumlande förlåt för att man tappat besinningen och låtit kölhala en kollega.

I det halvskumma ljuset framförs nu den stora Virtanenparadoxen på mediateaterns tiljor. Virtanen spelar sig själv, för livet. Han dör och återuppstår; genomgår förvandlingen från förövare till offer – för att till sist slinka ut i kulisserna som profitör.

En politisk triangel med tomhet och ideologiska spetsar

Höger-vänsterskalan inom svensk politik dröjer sig kvar, trots att de flesta instämmer i att modellen numera är obsolet.

Den alternativa GAL-TAN-skalan, som lanserades på svensk mark av bl.a. statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson för några år sedan verkar inte ha vunnit acceptans och ersatt den äldre skalan. En av förklaringarna till motgångarna är kanske att GAL-TAN definierade fyra nya ideologiska kraftcentra, kring vilka partierna har att röra sig i ett tvådimensionellt koordinatsystem, men att definitionerna av dessa centra dels inte upplevs som särskilt klockrena och dels inte erkänns av framförallt ”borgerliga” tänkare/tyckare, som menar att de implicit delar in partierna i en en ond och en god del.

Men uppdelningen av goda och onda partier ligger i ännu högre grad och pyr som en torvtäktseld under den tvådimensionella linjen mellan höger och vänster. Det som gör modellen föråldrad är illusionen av en mitt och två ytterkanter, som två onda och populistiska extremer, med de goda partierna i mitten.

Varför måste vi ens ha en modell? Kanske måste vi inte det, men det gör lättare att föra ett samtal om vi kan enas om hur spelplanen kan förstås och varieras. Det kaos som råder i arbetget med en ny regeringskonstellation är en direkt konsekvens av hur man måste orientera sig efter gamla kartor där skär och grynnor, eller misstänkta boställen för sjöodjur ännu inte har ritats ut. Efter SD:s intåg i riksdagen är de två dimensionerna inte nog. Och modellen lurar oss att tänka fel om var vi har varandra. Den politiska verkligheten blir onödigt polariserad.

En av grundpremisserna för en alternativa modell borde vara att den är lätt att förstå och att den inte har illusionen av en mitt. Den måste dessutom utgå från de starkaste krafterna inom svensk politik, d.v.s. de tre största riksdagspartierna: S, M och SD.

De tre största partierna

Mellan dessa har vi de tre basideologier som dominerar svensk politik: liberalism, socialism och konservatism, vilka sätts ut som poler (L, S & K) för att bilda en triangel:

De viktigaste ideologierna

Moderaterna är här (förstås lite förenklat) lika konservativa som Sverigedemokraterna. På samma sätt är de lika liberala som Socialdemokraterna. Dessutom är Socialdemokraterna lika mycket socialister som Sverigedemokraterna.

För att nu placera ut resterande partier använder vi av oss av regeln som säger att inget parti får ha sin hemvist i mitten. En vit tomrumstriangel ritas inne i den förra.

Tomrumstriangeln

Nu kan vi placera ut de övriga fem partierna på de tillåtna, mörkgrå triangelbensaxlarna. Ungefär så här:

Samtliga riksdagspartier

Som vi kan se placerar sig därmed förra mandatperiodens regering (S+MP) mellan de liberala och socialistiska polerna, med en förskjutning åt det socialistiska.

Den tidigare borgerliga alliansen framträder däremot som ett block på den liberal-konservativa axeln:

Alliansen

Det senaste förslaget på regeringsbildning (Januariöverenskommelsen, JÖK) blir också tydligt på en liberal-socialistisk axel:

JÖK

Därmed synliggörs också ett konservativt block i bildens nederkant:

Konservativt block

Anmärkningsvärt med den här modellen är att SD befinner sig så nära V. Om inte den föråldrade tankemodellen av de politiska partiernas spelplan som en höger- och vänsterskala hade varit så cementerad, kanske V och SD hade kunnat gå från att vara värsta fiender till att bli konkreta samarbetspartners. De hade förstås då varit tvungna att brottas med problemet att en nationalsocialism förmodligen hade placerats på samma ben i triangeln. En förödande närhet som de politiska motståndarna inte hade varit sena att påpeka och förstora upp.

Vad skulle krävas för att SD och V, rent hypotetiskt, möttes? Först och främst en trovärdig garanti för att nationalsocialismen aldrig skulle kunna uppstå. Och hur skapar man då en sådan utfästelse? Kanske genom att anlita ett liberalt element, som har vetorätt i fundamentala idéer om t.ex. fredsbevarande, fria val, mänskliga rättigheter och yttrandefrihet.

Men gör inte partierna i så fall våld på triangel-modellen? Jo, men varje modell ska ordnas och justeras efter verkligheten. Verkligheten ska aldrig ordnas och justeras efter modellen.

Mörka dikter från skånska Söderslätt Om Acedia, dikter av Per-Johan Wilhelmsson

I senaste numret av tidskriften Forum finns en artikel om samtidspoesin. Där är det lätt att få intrycket av att det mesta och viktigaste i poesin tilldrar sig i Stockholmmiljöer och att det är politiskt (alltid åt vänster) till sin karaktär. Följdriktigt placeras t.ex. därför Athena Farrokhzad som nummer ett på den medföljande listan över de hundra viktigaste nu levande poeterna.

Per-Johan Wilhelmssons debutdiktsamling Acedia avviker på flera sätt från dessa dominerande perspektiv. Diktsamlingens geografiska tyngdpunkt är Söderslätt, och därmed ansluter han sig till en rik tradition bakåt med det skånska landskapet som bas, genom t.ex. Anders Österling, Birgitta Trotzig, Håkan Sandelll, Gabriel Jönsson, Ulf Lundell och Jaques Werup. Dikterna i samlingen är överlag mörka och landskapet i Acedia är dess kropp, dess sensationer ett med väder och vind:

 

När det var åskväder

brukade vi stanna

och titta på himlen

 

viska till den

kasta innandömen

som badbollar

mot den

 

Född 1973 tillhör Per-Johan Wilhelmson en lite äldre generation – än den yngre, de med de mer radikala anspråken – och politiken är i dikten ett ständigt tillkortakommande, det gäller att:

 

slå tillbaka det du tyckte i en gårdag

för att stadfästa det

du ska tycka i en framtid.

 

Då blickar poeten hellre tillbaka mot en oavslutad barndom, där bildspråket ibland är i närheten av Simon Stålenhags, med disiga exponeringar av ett Sverige från åttiotalet. Landskapet är i dikterna avspärrat medan ett mystiskt sökande pågår. Poeten rör sig, som under en skallgång, fram och tillbaka över stubbåkern med sin ficklampa, i gummistövlar och toppluva, ser bilar och kyrktuppar. Och parallellt går sökandet även fram över mobilskärmen. Han scrollar sig genom det otäcka nyhetetsflödet:

 

jag ser ett hus brinna och ett

barn river pyjamasen i strimlor

hans mor våldtas nu av soldaterna

på knä    de säger bä    som lek

 

Och på detta ger förstås politiken inga som helst svar. I Acedia arbetar Per-Johan Wilhelmsson dock ärligt: hellre med sin tro.

Svenska Akademien som litterär lekplats

Svenska Akademiens kris växer i omfattning och komplexitet. Den faktiska händelseutvecklingen, teorierna och fantasierna går på högvarv, med en intensitet och ett internationellt intresse som nästan påminner om hur det har varit under vissa av Palmemordets faser. Den som vill studera ämnet har till sitt förfogande de faktiska händelserna, mediarapporteringen, facebookhypoteserna, agendorna, domstolsprotokollen, köksbordsdiskussionerna, flashbacktrådarna, vittnesmålen, försvarstalen, demonstrationerna, tystnaderna och förstås böckerna.

För såvida böckerena inte redan har givits ut har vi nu sannolikt en störtflod att se fram emot. Det vore ju egendomligt om inte författarna och förlagen ville vältra sig i denna präktiga, och säkert lukrativa, litteraturskandal. Redan nu har vi dock åtminstone ett par romaner som behandlar Svenska Akademien.

En av dem är Kerstin Ekmans Grand Final från 2011, som utifrån egna erfarenheter som akademiledamot (numera en före detta sådan) skickligt stickar en varm berättelsekofta kring svårigheterna i att vara introvert författare med behov av avskildhet och samtidigt inneha en förpliktigande och traditionstyngd roll som akademiledamot med medias ögon ständigt i nacken.

En annan bok är Sture Dahlströms i vissa stycken profetiska roman Den store Blondino från 1977. Den handlar om äventyraren och bedragaren Frans Fitzenstrahl, som bl.a. utger sig för att vara akademiledamot i syfte att förföra kvinnliga poeter. En manlig sexuell fantasi om konsten att erövra kvinnor, nu uppenbarligen realiserad och dragen till sin obehagligaste spets av vivören Jean-Claude Arnault.

Om framtidens romaner på temat Svenska Akademien vet jag förstås inget, mer än att de helt säkert kommer att bli riktigt många. Kanske vi rentav har en ny guldålder framför oss? En epok full av gott mos, med alltifrån snaskiga profitörer och mediokra plagiatörer, till skickliga faktabokskonstruktörer och grävande skjutjärnsrapportörer, samt litteratörer av de mest enastående, nobelpristagarvärdiga av världens alla longörer.

Breiviks offer hedras i nya Netflix-filmen "22 juli"

Som introduktion till massakern på Utøya 2011 är Netflix-filmen 22 juli ett absolut sevärt dokudrama, men för den som redan är bekant med bakgrundshändelserna och/eller politiskt intresserad är filmen något av en lättviktare.

22 juli bygger på Åsne Seierstads roman En av oss: en berättelse om Norge från 2013. Den engelska filmregissören Paul Greengrass står för regi och manus. Skådespelarstaben är norsk, men replikerna är på engelska (framförda med norsk accent). Premiären på Netflix skedde den 10:e oktober 2018.

Berättelsen inleds med korthuggna scener kring hur Breivik (spelad av Anders Danielsen Lie) timmarna innan förbereder attentatet. Detta följs sedan av bomben som detonerar i Oslo och därefter de förfärliga scenerna på Utøya, där Breivik jagar de försvarslösa ungdomarna genom skogen och skjuter dem till döds. En av ungdomarna är Viljar Hanssen (spelad av Jonas Strand Gravli), som blir filmens andra huvudperson. Den resterande hälften av filmen upptas av rättegången mot Breivik och Viljar Hanssens väg tillbaka efter att ha blivit svårt sårad, såväl fysiskt som mentalt.

Ett av filmens större problem är hur den undviker att gräva i karaktären Breivik, och istället väljer att fokusera på offret. Man kan mycket väl förstå tanken bakom: att Greengrass inte vill inte göra en film med en Brevik som vilsna riskzonsungdomar eller andra kan betrakta som martyr. Tyvärr blir filmen därmed också lite moraliserande von oben och skolfilm. För de flesta i publiken är Breivik en gåta och rädslan för att beröra denna gåta gör faktiskt filmen en smula barnslig. Den är mer utformad som ett respektfullt minnesmonument – med själva längden som en blinkning till Shoa – än som en utgångspunkten för en intressant filosofisk-politisk diskussion om t.ex. människans natur och samtidens politiska extremer.

Andra kritiker ser förstås helt annorlunda på filmen. Nigel Andrews Financial Times hoppar upp och ner i biostolen av lycka: Vad som än menas med begreppet ”dokudrama”så har denna film lyckats till fullo lyckats.1

Vanity Fair’s recensent, K. Austin Collins, är mer kritisk: En film från den rätta sidan av historien, vilket jag antar är avsikten, borde inte kännas så snabb i sina slutsatser2.

The Guardians recension tillhör kanske en av de mest välskrivna, men samtidigt är recensenten Danny Leigh’s slutsats på sätt och vis en helt annan än min: När Karl Ove Knausgaard skrev om Utøya kallade han den norska kulturen ”oerhört uppriktig, nästan oskuldsfull”. Greengrass omfamnar detta och vägrar att göra Breivik spekulativ […], hyllar istället hur Norge gav honom just det som han förtjänade istället för det han önskade: storhet, martyrskap, stjärnglans3.

Jag tror att vår ängslan för detta är tidstypisk och överdriven. Inte blir väl Breivik en hjälte för de unga bara för att han skildras och diskuteras? Är det t.ex. någon idag som tycker att Gitta Serenys bok om Albert Speer aldrig borde ha givits ut?

Fotnoter

Problemet oberoende liberal

Oberoendets problematik inom public service diskuteras ofta, vilket förstås beror på skattefinansieringen. Men, att kika på eventuell politisk färg hos privatägd media är förstås också intressant, kanske särskilt hos de som använder sig av beteckningen oberoende liberal.Wikipedia beskrivs denna term som ett sätt att: placera tidningars ledarsidor på en politisk höger-vänster-skala.

Utan en lust att vilja gå in i ett redigeringskrig på Wikipedia så är definitionen uppåt väggarna: felaktig och bristfällig. Bättre då att gå till tidningarna själva, t.ex. Sydsvenskan, som i sin bolagsordning förklarar beteckningen så här:

” Bolaget skall med sina medier i sin åsiktsbildning vara fristående från partipolitiska och fackliga organisationer. För politiskt oberoende krävs ekonomisk oavhängighet vilket förutsätter att bolaget i sin verksamhet strävar efter affärsmässighet och lönsamhet. Åsiktsbildningen skall stödja en liberal samhällsutveckling och fri företagsamhet under ett socialt ansvars kännande och såväl inrikespolitiskt som utrikespolitiskt svara för de traditionella västerländska frihetsidealen. Bolagets medier skall i sin nyhetsförmedling sträva efter opartiskhet och saklighet.”

I praktiken betyder oberoende liberal alltså att man kan befinna sig ungefär varsomhelst på den politiska skalan, möjligen med undantag från hos Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna. Alla de andra partierna förespråkar nämligen idag liberalism i en eller annan form (vilket väl är en av grundorsakerna till att partiet Liberalerna numera är så obetydliga).

Även om en dagstidning bär beteckningen oberoende liberal så brukar redaktörerna vid kritik om partiskhet ofta hänvisa till att detta enbart gäller ledarsidorna. Att t.ex. de alltmer politiserade kultursidorna i praktiken lämnas vind för våg och har landat ett par steg vänsterut från ledarsidornas politik, verkar vara något man rycker på axlarna åt. Här resonerar man som så att det handlar om att ge fritt spelrum åt enskilda skribenters tyckanden. Huruvida det verkligen är de enskilda skribenterna eller ägarnas föreställning om en kulturvänster och en ambition om att säkra denna grupp som prenumeranter, så kan man till syvende och sist inte komma ifrån att ansvaret vilar på ägardirektiv och ledarskap som t.ex. mynnar ut i rekryteringsbeslut.

Och även om en dagstidning bär beteckningen oberoende liberal så är det många som upplever att åsiktsspektrumet i praktiken är ganska snävt. Nya åsiktsdimensioner kring t.ex. flykting- och identitetspolitik har gjort de oberoende liberala redaktörerna alltmer benägna att måla in sig i politiska hörn.

DN är kanske det främsta exemplet på en alltmer tydligare deklarerad politisk tillhörighet och agenda, vilken genom Peter Wolodarskis ledarskap, närmast kommit att bli synonym med Socialdemokraterna. Sydsvenskan är kanske något av den Bonnnierägda Mariebergkoncernens testballong, som man medvetet låtit sväva ganska långt vänsterut – så att den emellanåt mest liknar en medlemsbulletin för Miljöpartiet. Ett ganska tydligt exempel på detta var tidningens miljökampanjande artiklar strax innan valet för att rädda kvar Miljöpartiet i riksdagen. Schibstedägda Expressen är något mer oberoende liberala, men även här kan vi kan se samma tendenser – om än något vagare.

Snedvridning och obalanser kan man komma tillrätta med på flera sätt. För att komma tillrätta med sina farhågor om en könsmässig obalans skapades på DN t.ex. en mjukvarurobot för att räkna genusmässiga slagsidor i de journalistiska texterna. Huruvida denna teknokratiska lösning verkligen varit framgångsrikt eller ej har jag ingen aning – kanske bör tystnaden få tala, och kanske var syftet mest en eftergift åt en högröstad radikalfeministisk målgrupp.

När det kommer till den åsiktsmässiga obalansen verkar dock inte samma vilja finnas. Även om allvarligt menade uppstramningsförsök förmodligen skulle vara kommersiellt mycket förnuftiga dellösningar på den ständigt förvärrade krisen för traditionella medier, så syns inga som helst försök på uppryckning. Det verkar vara viktigare att undervisa den presumtiva polen av läsare i det rätta tänkandet än att sträva efter en öppen och frisk nyhetsförmedling. Genom nytt ledarskap och bättre rekrytering borde man dock kunna bryta nedgången och katastroferna som väntar om hörnet. Men det krävs förstås att ägarna finns med bakom båtarna – för att kaptenerna ska kunna upptäcka nya farleder.

Den utmärkta alternativmedia-tidskriften Kvartal väljer att lyfta fram sitt oberoende, men i förhållande till värdegrund istället för en problematisk liberalism. Man upplever att en värdegrund har kommit att inkräkta på oberoendet. Till förmån för denna högst oklara grund har logik och evidens ofta kastats huvudstupa över bord – till förmån för en närmast metafysisk tro på identitetspolitiska positioner som överordnade deklarationerna om att vara oberoende liberal.

Jag hoppas att framtiden kommer vara ljus för oberoende medier, men tyvärr visar de traditionella medierna ännu så länge väldigt få tecken på en vilja därhän.

Två regeringsmöjligheter för Kristersson

Många politiker har lovat mycket. Löften som kan komma att slå bakut och tvinga oss ut i ett kostsamt nyval. Särskilt tänker jag på Ulf Kristerssons förflugna löften om att varken släppa fram Löfven som statsminister eller låta SD få ett reellt inflytande. Det låter sig dock inte göras utan spagatkonster.

En del av flödesdiagrammet kommer nu se ut ungefär på följande sätt: om Kristersson inte bryter sitt löfte (t.ex. förvandlar – genom juridiska finter och kreativa uttolkningar – vad som verkligen sagts) återstår två alternativ: erbjuda MP att ingå i alliansen för att bli större än de rödgröna och leda en rörig minoritetsregering, eller tvinga fram ett nyval.

Regeringsalternativ 1: Alliansen + MP

Men även om ett nyval tillfälligt kommer att kunna dämpa smärtan riskerar situationen, polemiken och positionerna förvärras. Under en pånyttfödd valrörelse och fram till det korta ögonblick när alla partier återigen utropar sig som vinnare efter ett nyval så är smärtan kanske förträngd och dämpad, men snart är samma komplikationer och ilningar där igen. Problemet är inte tillgången till smärtlindrande utan att vi har en tand som en gång för alla behöver dras ut. Och tanden som förr eller senare måste ut är såklart den psykologiska låsningen kring SD.

Kristersson bör försöka släppa på prestigen och gå i dialog med SD för att bilda en stabil och folkligt förankrad regering, tillsammans med KD. Jag tror inte att SD är fullt så förtappliga som de rödgröna befarar. En tänkbar mandatfördelning skulle då se ut på följande sätt:

Regeringsalternativ 2: M+KD+SD

L och C kommer i detta alternativ att fungera som majoritetsskapande stödpartier åt regeringen. Till detta hade vi dessutom även fått en fungerande opposition, vilket är en mycket viktig uppgift i en demokrati. Decemberöverenskommelsens bristande insikt om oppositionens betydelse var en starkt bidragande orsak till till den föregående mandatperiodens i mångt och mycket dysfunktionella styre.

Den nya modellen för folkvilja i Australien får konsekvenser som sprider sig till Europa

Fenomenet soffliggare existerar inte på samma sätt i Australien som i Sverige. I Australien är det nämligen straffbart att inte rösta. Ingen behövde dock oroa sig för böter från att utebli från ställningstagande kring huruvida homoäktenskap ska vara tillåtet eller ej – eftersom det var en undersökning och inte en obligatorisk allmän folkomröstning.

Den folkliga uppslutning kring homoäktenskapsundersökningen – 79,5% – var dock så stor att premiärminister Malcolm Turnbull i ett nyårstal även lyfte förslaget att genomföra en frivillig folkundersökning i frågan om huruvida Australien ska förbli en monarki eller förvandlas till en republik den dag som statsöverhuvudet Queen Elizabeth II dör.

Det numera så strängt Brexit-upptagna Storbritannien skulle isåfall kunna hamna i en prekär situation där man isoleras ytterligare genom att även den viktiga gemenskap som heter Commonwealth börjar krackelera. En risk som den australiska genomsnittsväljaren väl bekymrar sig föga om.