Familjen Bra på stranden med Ulf Lundell

I Ulf Lundells Vardagar 2 beskrivs en scen där han en varm sommarförmiddag slår sig ner på stranden, hur han njuter av att ingen känner igenom honom som gammal gubbe i leopardmönstrad badrock. Men så bryts lugnet när en stor bullrig Familjen Bra plötsligt slår sig ner några meter bort trots att stranden i övrigt är helt tom. Och som om inte detta vore nog kommer snart en familjen B som förenar sig med Familjen Bra. Jag skrattar högt:

a) åt att jag känner igen min egen reaktion på fenomenet med folk som inte begriper sig på vissa folksjälsdjupt rotade uppförandekoder för att man i första hand ska lämna folk ifred, t.ex. på bussen eller tåget

b) åt minnet av den läskiga, men komiskt perfekta ideal-Familjen Bra från Joakim Pirinens böcker.

Lundell stiger sedan upp från sin anonyma pensionärstillvaro på stranden och ut i media-Sverige när han i boken lämnar fågelskådandet för att tycka till om andra kändisar. Han kallar t.ex. Läckbergs böcker för kompostlitteratur, varpå hon rappt svarar genom att skänka tjugotusen till ett av Lundells mest medialt kända hatobjekt: en konstinstitution som smällt upp en jätteskulptur i naturreservatet i närheten av där han bor1. Ganska kul.

Sedan följer förstås de mindre roliga reaktionerna från olika mediepersonligheter som läser Läckbergs tilltag som något strukturellt de gillar att vara emot: en knäpp på kulturmannens näsa hurra, i synnerhet som den är ömtålig, äldre och kanske åtminstone till en början ”vit”.

DN-juristen Mårten Schultz kritiserar Lundells agerande som något daterat och en douchig attityd. Schultz förknippar det med något som han vuxit ifrån och lnu ämnat bakom sig.

Vad händer om man låter ängsligheten för vad andra ska tycka styra en prosaform som bygger på en viss uppriktighet? Vilken slags dagboksroman hade vi t.ex. fått om en medlem av Familjen Bra hade skrivit den? En sockersöt medvetandeström – full av storsinta, i alla avseenden beundransvärda och väl avvägda, etiska omdömen, tankar och känslor? Som inte säger ett skit.

Något säger mig att jag nog föredrar verklighetens kött och blod. En levande varelse. Som oss andra. Med fel och brister.

1https://arbetet.se/2019/05/16/lackbergs-svar-pa-lundells-diss-pengar-till-kivik-art-centre/

Andra akten i paradoxen Virtanen

Life’s but a walking shadow, a poor player
That struts and frets his hour upon the stage
And then is heard no more: it is a tale
Told by an idiot, full of sound and fury,
Signifying nothing.” — Shakespeare, Macbeth, Act V Scene V

Medievärldens paradoxer är många. En sak som har alltid fascinerat mig är t.ex. hur man i kvällspressen lyckas förena det absolut snaskigaste – t.ex. vulgära, lögnaktiga löpsedlar om kändisars privatliv – med hyfsat intelligenta ledar- och kultursidesresonemang.

Men i mediernas värld lär vi oss att paradoxer inte alls behöver vara särskilt paradoxala utan faktiskt kan vara något närmast normalt, som t.ex. att kändisjournalisten Fredrik Virtanen först refuseras av alla de etablerade förlagen, men nu, i samband med bokutgivningen, unisont ges reklamplats på alla de stora tidningarnas kultursidor. Berättelsen är en paradox, samtidigt som det finns aspekter på den för oss som söker en förklaring.

Först ut har vi tidsaspekten. Då Virtanens bokmanus nådde förlagen hade #metoo-hysterin (någon vänder sig säkert mot att jag verkar avfärda det hela som en hysteri: jag avfärdar inte grundintentionerna, men det svartvita hat som medierna eldade på var av en obehagligt hysterisk natur, som i mina ögon tog udden av intentionerna) fortfarande inte bedarrat och osäkerheten kring var alltihop skulle landa alltför stor. Konsekvenserna av en publicering kunde vid tidpunkten inte överblickas. När boken nu något år senare kommer ut på ett mindre norskt förlag och ska recenseras har ett ramverk för hur man ska agera i fallet hunnit resas på de flesta redaktioner.

Till detta ska förstås de affärsmässiga aspekterna läggas. Affärsmodellerna hos press och bokförlag är väsensskilda. Där en kändisskandal med säkerhet ger en viss volym av klickintäkter generar samma kändisskandal inte automatiskt en viss ökning av antalet sålda böcker. Tvärtom riskerar man sitt renommé som i värsta fall kan spilla över på andra boktitlar. Bokförlagens till stor del vänsterliberala publik kräver ”verkshöjd” och trygga politiska rum. Något förenklat kan man säga att där tidningsredaktionerna är hysteriskt ombytliga är bokförlagen ofta tråkiga till tusen.

Ett annan betydelsefull aspekt på paradoxen är det dåliga samvetet som börjat göra sig alltmer gällande hos många journalister och tidningsredaktioner. När osjälvständiga individer på order uppifrån och i grupp förklarar krig, på det där särskilda sättet som i mediesammanhang kallas drev, är det som om ruset tar över: först i efterhand drabbas vederbörande av insikterna om ens egen roll i, och ansvar för, det inträffade. Omfånget av journalisternas och redaktionernas dåliga samvete står då i direkt relation till den kompensation som efteråt erbjuds: i detta fall i form av generös gratisreklam för boken på kultursidorna. Kompensationen är ångern bakom det kanske förhastade uppsägningsbeslutet, fega publiceringsstrategier, perfida ord och tongångar – förflugna i artiklar, korridorer, fikarum och på sociala medier. Kompensationen för detta är som ett mediernas mumlande förlåt för att man tappat besinningen och låtit kölhala en kollega.

I det halvskumma ljuset framförs nu den stora Virtanenparadoxen på mediateaterns tiljor. Virtanen spelar sig själv, för livet. Han dör och återuppstår; genomgår förvandlingen från förövare till offer – för att till sist slinka ut i kulisserna som profitör.

Mörka dikter från skånska Söderslätt Om Acedia, dikter av Per-Johan Wilhelmsson

I senaste numret av tidskriften Forum finns en artikel om samtidspoesin. Där är det lätt att få intrycket av att det mesta och viktigaste i poesin tilldrar sig i Stockholmmiljöer och att det är politiskt (alltid åt vänster) till sin karaktär. Följdriktigt placeras t.ex. därför Athena Farrokhzad som nummer ett på den medföljande listan över de hundra viktigaste nu levande poeterna.

Per-Johan Wilhelmssons debutdiktsamling Acedia avviker på flera sätt från dessa dominerande perspektiv. Diktsamlingens geografiska tyngdpunkt är Söderslätt, och därmed ansluter han sig till en rik tradition bakåt med det skånska landskapet som bas, genom t.ex. Anders Österling, Birgitta Trotzig, Håkan Sandelll, Gabriel Jönsson, Ulf Lundell och Jaques Werup. Dikterna i samlingen är överlag mörka och landskapet i Acedia är dess kropp, dess sensationer ett med väder och vind:

 

När det var åskväder

brukade vi stanna

och titta på himlen

 

viska till den

kasta innandömen

som badbollar

mot den

 

Född 1973 tillhör Per-Johan Wilhelmson en lite äldre generation – än den yngre, de med de mer radikala anspråken – och politiken är i dikten ett ständigt tillkortakommande, det gäller att:

 

slå tillbaka det du tyckte i en gårdag

för att stadfästa det

du ska tycka i en framtid.

 

Då blickar poeten hellre tillbaka mot en oavslutad barndom, där bildspråket ibland är i närheten av Simon Stålenhags, med disiga exponeringar av ett Sverige från åttiotalet. Landskapet är i dikterna avspärrat medan ett mystiskt sökande pågår. Poeten rör sig, som under en skallgång, fram och tillbaka över stubbåkern med sin ficklampa, i gummistövlar och toppluva, ser bilar och kyrktuppar. Och parallellt går sökandet även fram över mobilskärmen. Han scrollar sig genom det otäcka nyhetetsflödet:

 

jag ser ett hus brinna och ett

barn river pyjamasen i strimlor

hans mor våldtas nu av soldaterna

på knä    de säger bä    som lek

 

Och på detta ger förstås politiken inga som helst svar. I Acedia arbetar Per-Johan Wilhelmsson dock ärligt: hellre med sin tro.

Svenska Akademien som litterär lekplats

Svenska Akademiens kris växer i omfattning och komplexitet. Den faktiska händelseutvecklingen, teorierna och fantasierna går på högvarv, med en intensitet och ett internationellt intresse som nästan påminner om hur det har varit under vissa av Palmemordets faser. Den som vill studera ämnet har till sitt förfogande de faktiska händelserna, mediarapporteringen, facebookhypoteserna, agendorna, domstolsprotokollen, köksbordsdiskussionerna, flashbacktrådarna, vittnesmålen, försvarstalen, demonstrationerna, tystnaderna och förstås böckerna.

För såvida böckerena inte redan har givits ut har vi nu sannolikt en störtflod att se fram emot. Det vore ju egendomligt om inte författarna och förlagen ville vältra sig i denna präktiga, och säkert lukrativa, litteraturskandal. Redan nu har vi dock åtminstone ett par romaner som behandlar Svenska Akademien.

En av dem är Kerstin Ekmans Grand Final från 2011, som utifrån egna erfarenheter som akademiledamot (numera en före detta sådan) skickligt stickar en varm berättelsekofta kring svårigheterna i att vara introvert författare med behov av avskildhet och samtidigt inneha en förpliktigande och traditionstyngd roll som akademiledamot med medias ögon ständigt i nacken.

En annan bok är Sture Dahlströms i vissa stycken profetiska roman Den store Blondino från 1977. Den handlar om äventyraren och bedragaren Frans Fitzenstrahl, som bl.a. utger sig för att vara akademiledamot i syfte att förföra kvinnliga poeter. En manlig sexuell fantasi om konsten att erövra kvinnor, nu uppenbarligen realiserad och dragen till sin obehagligaste spets av vivören Jean-Claude Arnault.

Om framtidens romaner på temat Svenska Akademien vet jag förstås inget, mer än att de helt säkert kommer att bli riktigt många. Kanske vi rentav har en ny guldålder framför oss? En epok full av gott mos, med alltifrån snaskiga profitörer och mediokra plagiatörer, till skickliga faktabokskonstruktörer och grävande skjutjärnsrapportörer, samt litteratörer av de mest enastående, nobelpristagarvärdiga av världens alla longörer.

Breiviks offer hedras i nya Netflix-filmen "22 juli"

Som introduktion till massakern på Utøya 2011 är Netflix-filmen 22 juli ett absolut sevärt dokudrama, men för den som redan är bekant med bakgrundshändelserna och/eller politiskt intresserad är filmen något av en lättviktare.

22 juli bygger på Åsne Seierstads roman En av oss: en berättelse om Norge från 2013. Den engelska filmregissören Paul Greengrass står för regi och manus. Skådespelarstaben är norsk, men replikerna är på engelska (framförda med norsk accent). Premiären på Netflix skedde den 10:e oktober 2018.

Berättelsen inleds med korthuggna scener kring hur Breivik (spelad av Anders Danielsen Lie) timmarna innan förbereder attentatet. Detta följs sedan av bomben som detonerar i Oslo och därefter de förfärliga scenerna på Utøya, där Breivik jagar de försvarslösa ungdomarna genom skogen och skjuter dem till döds. En av ungdomarna är Viljar Hanssen (spelad av Jonas Strand Gravli), som blir filmens andra huvudperson. Den resterande hälften av filmen upptas av rättegången mot Breivik och Viljar Hanssens väg tillbaka efter att ha blivit svårt sårad, såväl fysiskt som mentalt.

Ett av filmens större problem är hur den undviker att gräva i karaktären Breivik, och istället väljer att fokusera på offret. Man kan mycket väl förstå tanken bakom: att Greengrass inte vill inte göra en film med en Brevik som vilsna riskzonsungdomar eller andra kan betrakta som martyr. Tyvärr blir filmen därmed också lite moraliserande von oben och skolfilm. För de flesta i publiken är Breivik en gåta och rädslan för att beröra denna gåta gör faktiskt filmen en smula barnslig. Den är mer utformad som ett respektfullt minnesmonument – med själva längden som en blinkning till Shoa – än som en utgångspunkten för en intressant filosofisk-politisk diskussion om t.ex. människans natur och samtidens politiska extremer.

Andra kritiker ser förstås helt annorlunda på filmen. Nigel Andrews Financial Times hoppar upp och ner i biostolen av lycka: Vad som än menas med begreppet ”dokudrama”så har denna film lyckats till fullo lyckats.1

Vanity Fair’s recensent, K. Austin Collins, är mer kritisk: En film från den rätta sidan av historien, vilket jag antar är avsikten, borde inte kännas så snabb i sina slutsatser2.

The Guardians recension tillhör kanske en av de mest välskrivna, men samtidigt är recensenten Danny Leigh’s slutsats på sätt och vis en helt annan än min: När Karl Ove Knausgaard skrev om Utøya kallade han den norska kulturen ”oerhört uppriktig, nästan oskuldsfull”. Greengrass omfamnar detta och vägrar att göra Breivik spekulativ […], hyllar istället hur Norge gav honom just det som han förtjänade istället för det han önskade: storhet, martyrskap, stjärnglans3.

Jag tror att vår ängslan för detta är tidstypisk och överdriven. Inte blir väl Breivik en hjälte för de unga bara för att han skildras och diskuteras? Är det t.ex. någon idag som tycker att Gitta Serenys bok om Albert Speer aldrig borde ha givits ut?

Fotnoter